Det blir aldrig som man tänkt sig
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Väldigt sällan faktiskt enligt min erfarenhet. Vad det i sin tur beror på har jag inte tillräckligt med insikt att säga. Det kanske kan ha att göra med att jag i regel ställer mina förväntningar för högt eller att jag inte orkar genomföra det jag förutsatt mig och planerat varje gång. Antingen får jag börja planera bättre och utöva större mått av självdisciplin eller så får jag ta mig an mer realistiska mål. Det kan nämligen vara rätt desillusionerande, eller det är det i allra högsta grad. Jag borde kanske göra någonting åt det här, jag ska göra någonting åt det här men det är verkligen svårt att komma loss. Svårt att bryta invanda mönster och åstadkomma verklig förändring. Det är i varje fall min erfarenhet. Jag tycker för övrigt att det är jobbigt att gå igenom, älta och återuppleva forna misslyckanden. Det kanske är därför jag har så påfallande svårt att lära från dem och ändra beteende därefter. Fast det kan ju vara så att jag greppar efter för mycket här också. Att ta en sak i taget kanske är nyckeln. Kanske är det så jag skulle ha gjort med allting från första början. Men nu är inne på det här grubblande spåret igen. Attans, jag misstänker att folk som drabbats av riktiga svårigheter som AIDS eller problem med gula fläcken exempelvis våt makuladegeneration och inte håller på och gnäller om bagateller på det sättet jag gör. Jag får skärpa mig.