Nu tar du väl ändå i
Jag kom just att tänka på en barndomskamrat son jag umgicks mycket med under min uppväxt. Han var på det stora hela en trevlig person, artig förhållandevis verbal och rolig plus att han alltid hade de senaste tevespelen. Däremot så hade han en klar grandios självuppfattning eller i varje fall självhävdelsebehov. Han skröt mycket helt enkelt. Allt han hade gjort var mycket bättre, han var bäst på det och det och han kunde aldrig ha fel. Jag kommer ihåg att det hela störde mig väldigt mycket då eller inte så mycket faktiskt. Jag kommer inte ihåg alla tokigheter han sa och jag tänker inte heller lasta honom för det. Vi var ju bara barn trots allt. Men han skulle alltid vara värst både gällande bra och dåliga sker. Hade jag brutit handleden hade han brutit minst ett ben, hade jag influensa hade han utomjordiska parasiter som orsakar benskörhet. Så där fortsatte det bra tag även in i vuxen ålder.