vrtprj.com

Jag kom just att tänka på en barndomskamrat son jag umgicks mycket med under min uppväxt. Han var på det stora hela en trevlig person, artig förhållandevis verbal och rolig plus att han alltid hade de senaste tevespelen. Däremot så hade han en klar grandios självuppfattning eller i varje fall självhävdelsebehov. Han skröt mycket helt enkelt. Allt han hade gjort var mycket bättre, han var bäst på det och det och han kunde aldrig ha fel. Jag kommer ihåg att det hela störde mig väldigt mycket då eller inte så mycket faktiskt. Jag kommer inte ihåg alla tokigheter han sa och jag tänker inte heller lasta honom för det. Vi var ju bara barn trots allt. Men han skulle alltid vara värst både gällande bra och dåliga sker. Hade jag brutit handleden hade han brutit minst ett ben, hade jag influensa hade han utomjordiska parasiter som orsakar benskörhet. Så där fortsatte det bra tag även in i vuxen ålder.

Jag tror att jag behöver något vettigt att göra på fritiden i alla fall. Så här som jag hållit på nu kan jag inte längre fortsätta. Det är inte längre hållbart. Alldeles bortsett från allt jag råkat utför på grund av det. Jag behöver inte berätta närmare vad det är jag har sysslat med egentligen, jag tycker faktiskt att det räcker med att meddela att det på senare tid har renderat mig en urinvägsinfektion och två brottmålsdomar. Inte bra med andra ord. Men vad ska jag hitta på istället då? Schack är en idé jag har övervägt. Det skulle kunna fungera med lite tur. Jag har egentligen igen erfarenhet av schack sedan tidigare men jag brukar lära mig snabbt så det funkar säkert. Personligen har faktiskt gjort det tidigare så varför inte den här gången det är min grundinställning i själva sakfrågan skulle man kunna säga om man vill använda alldeles för många ord i en mening för att utrycka en mycket enkel sak.

Jag är sugen på att skaffa pool. Omåttligt sugen till och med. Det har jag varit ända sedan i somras. Då var jag nämligen hemma hos en kollega som skaffat sig en helt fantastisk pool. Jag gissar att schabraket måste ha varit uppemot 20 meter långt. Nu misstänker jag visserligen att den här kollegan har andra ekonomiska resurser. Hur det nu har gått till. Jag menar vi gör ju ungefär samma sak så mycket mer pengar kan hon ju ändå inte tjäna jämför med mig. Fast hon han ju skaffat sig dem på något annat håll. Nu är det ingen idé att spekulera i sådant och allvarligt talat så bryr jag inte nämnvärt heller. Men jag skulle bra gärna vilja ha en egen pool. Det går inte att komma ifrån. Visst utrymme för ett sådant projekt har jag också. Men då nog allt bli en något mindre pool. Åtta eller tolv meter kanske är rimligt.

De flesta har någon sådan där trivial sak som de stör sig på. Det kan vara vad som helst egentligen. Under vissa perioder i livet retar man upp sig på saker och ting lättare också som under klimakteriet. I alla fall, det som jag för tillfället irriterar mig på är folk uttalar ord som exempelvis konferens och intressant som konfer-a-ngs och intress-a-ngt. Alltså det är fråga om franska lånord som ska uttals som en försvenskad variant av det franska originalet. Följaktligen heter det konfer-aa-ns. Eller hur? De här människorna som bestämt sig för att det är finare att uttal vissa ord med ng-ljud skulle aldrig beställa en e-ng-trecôte när de äter lunch eller ta med barnen och titta på elefa-ng-ter på zoo, skulle de? Nej de skulle inte hända. Jag misstänker att det är en fråga om någon slags hemlig distansering. Det är som sagt finare att uttala vissa ord på det där befängda viset och genom att göra det så urskiljer de sig från oss plebejer som bara tycker att något är intressant i entrén etc.

Jag har blivit allt mer intresserad av operationer på sistone, särskilt plastikoperationer. Det är nästan så att jag gärna skulle vilja utföra en plastikoperation själv. Nu är det inte så sannolikt att jag kommer att få göra det inom överskådlig framtid eftersom jag inte har någon medicinsk utbildning. Jag får väl sitta och titta på operationsvideor på nätet så länge. Eller skriva in mig på läkarlinjen. Det är visserligen svårt, men det är aldrig försent enligt mening. Vill man något tillräckligt mycket så går det alltid att lösa den saken förr eller senare. Det är jag i princip helt säker på. Frågan är alltså inte om jag klarar av att komma in på läkarlinjen eller fullgöra utbildningen för det är jag säker på att jag gör bara jag är tillräckligt motiverad. Men har jag råd just nu? Det kanske också är en fråga om motivation i och för sig, att stå ut med lite svåra tider för att få det bättre längre fram.

Det här med fettförbränning är ingen enkel sak. Hur bränner man egentligen fett? Jag vet inte. Eller det gör jag väl. Träning är ju det ganska självklara svaret. Men träning är dessvärre inte riktigt min grej får jag ta och erkänna på en gång. Jag vill bli av med mitt överskottsfett utan att träna så enkelt är det. Men hur ska det gå till egentligen? Det låter knixigt onekligen. Men det ska vara genomförbart det har jag bestämt. Det bara är så, fettet måste väck och det snart. Jag är som sagt en smula osäker på hur allt ska gå till. Men på något sätt ska det allt gå att fixa, det tycker jag allt. Det beror väl förstås lite på hur långt man är beredd att gå och hur vilka personer man är beredd att ha att göra med och så. I övrigt ska det väl inte vara några direkta problem, det tror jag inte.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Väldigt sällan faktiskt enligt min erfarenhet. Vad det i sin tur beror på har jag inte tillräckligt med insikt att säga. Det kanske kan ha att göra med att jag i regel ställer mina förväntningar för högt eller att jag inte orkar genomföra det jag förutsatt mig och planerat varje gång. Antingen får jag börja planera bättre och utöva större mått av självdisciplin eller så får jag ta mig an mer realistiska mål. Det kan nämligen vara rätt desillusionerande, eller det är det i allra högsta grad. Jag borde kanske göra någonting åt det här, jag ska göra någonting åt det här men det är verkligen svårt att komma loss. Svårt att bryta invanda mönster och åstadkomma verklig förändring. Det är i varje fall min erfarenhet. Jag tycker för övrigt att det är jobbigt att gå igenom, älta och återuppleva forna misslyckanden. Det kanske är därför jag har så påfallande svårt att lära från dem och ändra beteende därefter. Fast det kan ju vara så att jag greppar efter för mycket här också. Att ta en sak i taget kanske är nyckeln. Kanske är det så jag skulle ha gjort med allting från första början. Men nu är inne på det här grubblande spåret igen. Attans, jag misstänker att folk som drabbats av riktiga svårigheter som AIDS eller problem med gula fläcken exempelvis våt makuladegeneration och inte håller på och gnäller om bagateller på det sättet jag gör. Jag får skärpa mig.